Karl Pira

Karl Pira, född 21 november 1868 i Ytterhogdal, Jämtlands län, död 11 oktober 1957, var en svensk filosof.

Pira blev student i Uppsala 1886. Han disputerade för filosofie doktorsgraden 1895 och promoverades 1896. Pira utnämndes till adjunkt i Falun 1901 och till lektor i Östersund 1909 i historia och modersmålet.

Därefter var han 1916-1933 lektor i Växjö.

Pira var anhängare av den filosofiska skola som utgick från Christopher Jacob Boström. Det var den dominerande filosofiska riktningen inom den akademiska filosofin i Sverige då Pira påbörjade sin bana. Emellertid kom denna att anses som föråldrad då Axel Hägerström och Adolph Phalén kom att framstå som portalfigurer för Uppsalaskolan. Pira var med och stiftade Boströmsförbundet i augusti 1908.

Pira författade Svensk-danska förhandlingarna 1593-1600 (1895), Satser till kritisk belysning af R. Sohms kyrkorätt (1897), Framställning och kritik af J. St. Mills, Lotzes och Sigwarts läror om begreppsbildningen i logiken (1897), Kantianismen och Boströmianismen (1899), Om grundformerna i den reella logiken (1907), flera bidrag till serien "Smärre skrifter, utgifna af Boströmsförbundet" samt flera andra avhandlingar och uppsatser.

Bland hans senare böcker märks Kristendom och krig (1916), Grundlinjer till den praktiskt filosofiska religionsläran (1917) och Om filosofins grundproblem (1930).

• Karl Pira i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)

Noter

1. ^ [ ] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 683