Jonas Hallenberg

Jonas Hallenberg, född 7 november 1748 i Hallaryds socken i Kronobergs län, död 30 oktober 1834 i Stockholm, var en svensk hävdatecknare, Sveriges sista rikshistoriograf, riksantikvarie, Vitterhetsakademiens sekreterare och kansliråd.

Utbildning och ungdom

Jonas Hallenberg kom från Hallaryd där hans far, bonden Anders Eskilsson, ägde en liten hemmansdel. Understödd av sin morbror, eloquentiæ lektorn vid Växjö gymnasium Anders Hallenberg, genomgick han detta läroverk och blev student 1771 i Uppsala, där han 1776 erhöll filosofie magistergraden och samma år kallades till docent i historia. Då E.M. Fant föredrogs framför honom vid tillsättandet av professuren i historia 1781, flyttade Hallenberg till Stockholm, där han ingick såsom extra ordinarie tjänsteman i Riksarkivet, Kungliga biblioteket och Svea hovrätt samt ägnade sig åt historiska forskningar, vilkas första större resultat var Nya allmänna historien från 16:de seculi början (1782-85).

Rikshistoriograf

Detta arbete föranledde 1784 hans kallande till rikshistoriograf med ett årligt anslag af 300 riksdaler specie. Hallenberg kunde därefter utan ekonomiska bekymmer fortsätta sina arkivforskningar och utgav 1784 Handlingar till Konung Gustaf II Adolphs historia, 1:a samlingen. 1788 företog han en forskningsresa till Köpenhamn.

1790-96 utkom Hallenbergs mest betydande verk, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolph den stores regering, ett arbete som genom sin grundliga forskning och sin enkla, flärdfria stil intar ett av de främsta rummen i Sveriges historiska litteratur. Hallenberg framstår i detta arbete som en lärjunge till Sven Lagerbring och arvtagare till dennes kritiska metod. Sanningen är för honom historieskrivarens främsta mål, och han söker på varje punkt bevisa sina uppgifter genom citat från källorna.

Dock betraktar Hallenberg väl mycket den historiska sanningen som liktydig med en redogörelse för säkert konstaterade fakta. Han avhåller sig gärna från resonemang om dessa faktas betydelse, påpekar ingen utveckling i det som sker, och framhåller ej sammanhanget mellan Sveriges historia och den allmänna. Han är därjämte väl bunden av den kronologiska ramen för händelsernas framställning och blandar stundom viktigt och oviktigt om vart annat. I allt detta visar han sig som en sjuttonhundratalsman. Men hans arbete står dock mycket högt som kritisk forskningsprodukt och torde väl böra anses som det yppersta på Sveriges nyare historia som 1700-talets svenska historieskrivning åstadkommit.

Övriga forskarinsatser

Till följd av den ringa uppmuntran Hallenbergs samtida skänkte arbetet avbröt han detsamma efter femte delens fullbordande. (Det sträcker sig endast till 1626.) Han lade därefter sina historiska forskningar å sido och ägnade sig nästan uteslutande åt språkstudier och numismatik. Hans språkforskningar omfattade inte bara de grekiska, latinska, fornnordiska och de allmännare kända levande språken, utan även flera både äldre och nyare bland de orientaliska och slaviska språken, ur vilka han hämtade bidrag till ett arbete "om det Sveogötiska språkets ursprung".

Den bibliska exegetiken riktade han med tre värderika avhandlingar: Dogmatis de resurrectione corporum mortuorum origo (1798), Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken (1800) och Ljus öfver Bibeln eller de gamle orientalers och judars hemliga lära för skriftens inre och yttre mening (2:a uppl. 1875). Bland Hallenbergs numismatiska arbeten märkes Historisk af handling om mynt och warors wärde i Sverige under konung Gustaf I:s regering (1798). Han ägde vidare goda botaniska kunskaper.

Riksantikvarie

1803 utnämndes Hallenberg till riksantikvarie och garde des médailles samt sekreterare i Vitterhetsakademien vars ledamot han blivit 1786. Som främste vårdare av statens förhistoriska samlingar och kungliga myntkabinettet tyckes han ha ansett som sin främsta plikt att väl bevara dem, ty såväl fornfynd som mynt inlåstes, väl inlagda i pappersomslag eller påsar, i skåp och lådor, där de blev liggande. Hallenbergs arkeologiska skrifter blev snart föråldrade. Han ville företrädesvis, om ej uteslutande, söka förklaring på alla arkeologiska spörsmål i de klassiska kulturfolkens skrifter.

Ålderdom

1812 erhöll Hallenberg kansliråds namn och värdighet, blev samma år ledamot av Vetenskapsakademien samt upphöjdes 1818 i adligt stånd, men tog aldrig inträde på Sveriges riddarhus. 1819 nedlade han sina befattningar.

Vid långt framskriden ålder återvände Hallenberg till sina historiska studier och skrev Anmärkningar öfver första delen af Sven Lagerbrings Svea rikes historia (1819-22), en bittert hållen kritik som ger ett högt begrepp om sin författares lärdom och kritiska skarpsinne, men som i flera hänseenden är småaktig och knappt gör rättvisa åt förtjänsterna i ett arbete som då redan var ett halft sekel gammalt. I handskrift efterlämnade han ett påbörjat arbete, "Svea rikes historia under konung Gustaf III:s regering" och en diger "Historia Persiæ antiquæ".

• Hallenberg, Jonas i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)