Carl-Erik Hammarén

Carl-Erik Pontus Hammarén, född 23 mars 1922 i Stockholm, död 6 november 1990, var en svensk konstnär och författare. Han var intendent för Göteborgs konsthall 1961–1971 och huvudlärare vid Hovedskous målarskola i Göteborg från 1972.

Carl-Erik Hammarén var bror till författaren och journalisten Carl Hammarén samt son till regissören och teaterchefen Torsten Hammarén och skådespelaren Anna Hammarén. Han studerade på Slöjdföreningen och Valands konsthögskola i Göteborg, på Konstakademien i Stockholm och i utlandet.

1961, när Göteborgs konsthall drevs av Göteborgs konstförening, fick Hammarén tjänsten som konsthallsintendent. Han kom att förändra konsthallens verksamhet genom att öppna upp för en bredare allmänhet och framförallt för en yngre publik med bland annat tematiska samlingsutställningar och konserter. Flera internationellt stora namn presenterades också under Hammaréns ledning. Separat visades bland andra Jackson Pollock liksom Jean Fautrier 1963 och Joan Miró 1968. En av flera uppmärksammade grupputställningar var 6 italienare 1963 med Lucio Fontana, Alberto Burri, Giuseppe Capogrossi med flera.

Festivalen KomKom 1970 på Göteborgs konsthall, ett genreöverskridande evenemang som blandade bild, musik, film och teater, utlöste en hetsig debatt i pressen. Motsättningar uppstod också mellan Hammarén och Göteborgs konstmuseums ledning gällande Konsthallens innehåll och marknadsföring. Denna konflikt kunde uppstå då huvudmannaskapet för Konsthallen 1967 hade övergått från Göteborgs konstförening till Konstmuseet. Det kontroversiella evenemanget KomKom 1970 hamnade strax i skuggan av Skräck samma år, som kom att bli Göteborgs konsthalls genom tiderna mest uppmärksammade utställning, inte minst omtalad för att polisen konfiskerade Peter Dahls målning Liberalismens genombrott i societeten.

Vid påföljande förhandling vid Göteborgs rådhusrätt förklarades arrangören av utställningen, intendent Hammarén, på sannolika skäl misstänkt för sårande av tukt och sedlighet. Den beslagtagna målningen utgjorde själva bevismaterialet. Åtalet mot Hammarén lades omsider ner. Förutom all den uppmärksamhet Skräckutställningen framkallade i media, resulterade den i fördjupade motsättningar mellan museiledningen och konsthallsintendenten. Strax kunde Hammarén manövreras ut från tjänsten. 1972 tog han över som huvudlärare och biträdande skolchef på Hovedskous målarskola där han arbetade fram till sin död. Han avled hastigt i november 1990, just som en omfattande retrospektiv utställning med honom öppnats på Göteborgs konsthall.

Som målare gjorde han sig mest känd för sina porträtt, däribland ett flertal självporträtt, modellstudier och landskap i olja, men han var även inledningsvis skulptör. Konstnärskapet genomgick en tydlig utveckling. Geometriskt präglade landskapsstudier och porträtt övergick under sextiotalet till ett sensuellare, spontanare och ett nära på abstrakt expressionistiskt måleri. Hammarén fann sin egenart sent och uppmärksammades också sent. Främst var det hans kraftfulla och mustiga självporträtt som väckte uppmärksamhet under 1970- och 80-talen. "Ur och i koloriten framträder ett osminkat drama långt bortom all förkonstling: ett demaskerat jag fyllt av både tvivel och högmod." (Mårten Castenfors)

Carl-Erik Hammarén finns representerad vid bland annat Moderna museet i Stockholm; Göteborgs konstmuseum, Statens porträttsamling, Gripsholm; Bonniers porträttsamling på Nedre Manilla och Institut Tessin i Paris. Han har skrivit två böcker: En samling dagboksanteckningar 1958, med titeln Främling i Frankrike samt en monografi över skulptören Martin Holmgren 1964, i serien Bonniers små konstböcker. Hammarén har fått ge namn åt Carl-Erik Hammaréns Backe vid Konstepidemin i Göteborg.