Anders Elfving

Anders Elfving, född den 1 januari 1745 på Vitemåla länsmansboställe, Ålems socken, död den 31 mars 1772 i Stockholm, var en svensk präst och väckelseledare. Han var farfars bror till Nere Albert Elfving.

Anders Elfving var son till kronolänsmannen Bengt Elfving och Catharina Verndahl. Han gick i Kalmar skola, följt av studier vid Uppsala universitet, varpå han utan erhållen akademisk examen prästvigdes med särskild åldersdispens.

Elfving tjänstgjorde efter prästvigningen 1767 i olika församlingar av Kalmar stift, blev sedan huspredikant hos generalguvernören H.H. von Liewen i Pommern och var från 1771 till sin död predikant i Artillerikyrkan i Stockholm. Elfving var en nitisk själasörjare och fängslande predikant, och drog under sina predikningar väldiga folkskaror och en omfattande kyrkoväckelse kom till stånd med följdverkningar över hela Småland och Blekinge och i sina följdverkningar ännu märkbar under mitten av 1900-talet.. Elfving företrädde den äldre lagiska pietismen, närmans i Peter Murbecks anda. Flera gånger anklagades han av kyrkliga myndigheter, men behandlades dock relativt milt. Trots stöd av kyrkoherde och församlingsbor förflyttades han från sin tjänst i Fagerhult, väckelsen levde länge kvar i trakten. En samling av Elfvings predikningar, Christlig huspostilla, utgavs 1854–56.

1. ^ Bexell, Kyrkan i Fagerhult, s. 116–131. - Kråksmåla kyrka 200 år - En minnesskrift, Nybro 1961

• Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.
• Bror Olsson, "Anders Elfving", Svenskt biografiskt lexikon 13. Också på nätet:http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15978,
• Bror Olsson, Anders Elfving. En levnadsteckning. Lund 1944.
• Peter Bexell, Kyrkan i Fagerhult. Byggnader och människor. Kalmar 1994

• Elfving, 1. Anders i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)