Hogenskild Bielke

Hogenskild Bielke, född 1538 i Stora Dala, död 3 juni 1605 (avrättad och gravsatt i Gråmunkeklostret, nuv. Riddarholmskyrkan), var svensk friherre (1569) och riksråd. Son till Nils Pedersson till Åkerö, riksråd, och Anna Hogenskild till Hedensö var Hogenskild Bielke var en av de främsta företrädarna för högadelns politiska maktanspråk i Vasatidens Sverige. Han var ägare till Åkerö, Nynäs och Ulvåsa.

Hogenskild Bielke studerade bland annat i Wittenberg 1551. Under Gustav Vasas tid innehade han flera hovämbeten, och blev 1562 riksråd. Han blev vid kung Erik XIV:s kröning slagen till riddare och några år därefter utnämnd till riksråd, han förordnades till »öfverste-befallningshafvande öfver allt krigsfolket i Småland och Västergötland», för att mota danskarna, när dessa 1567 trängde in i landet under Daniel Rantzau. Men han blev överraskad av dem och tillfångatagen, fast snart åter frigiven. Efter kung Eriks fall sökte Bielke sin lycka hos konung Johan och upphöjdes vid hans kröning 1569 till friherre med Läckö (27 februari 1571) till friherreskap.

När Johan 1589 drog till Reval för att sammanträffa med sin son Sigismund förordnades Bielke jämte Axel Bielke att handha riksstyrelsen under hans frånvaro. Hogenskild Bielke var en ivrig förfäktare av adelns makt och företrädesrättigheter och ställde sig, sedan brytningen inträffat mellan hertig Karl och Sigismund, obetingat på den senares sida, emedan han ansåg att hans egna och adelns anspråk skulle härigenom lättare kunna upprätthållas.

Bielke var bland dem, som ställdes inför rätta vid Linköpings riksdag, men då han i brist på bevis och emot sitt eget nekande inte kunde fällas, dömdes han att tills vidare hållas i fängelse. Denna fångenskap varade sedan till hans död. Händelserna vid Linköpings blodbad år 1600 upprörde den åldrige Bielke så häftigt, att han, glömsk av sin forna försiktighet, inlät sig i en farlig brevväxling med Krister Horn och de landsflyktiga i Polen. Flera av hans brev, vilka andades hämnd och bitterhet emot Karl IX, blev uppsnappade; Bielke anklagades på nytt vid riksdagen i Stockholm 1605 och dömdes från livet. Redan från ungdomen hade han plågats av podager; detta onda hade genom hans långvariga vistelse i fängelset nått en sådan höjd att han måste bäras på en stol till Stortorget, där avrättningen försiggick 3 juni 1605. Hans huvud sattes upp på Stockholms stadsmur, medan kroppen begravdes i Riddarholmskyrkan. Efter Karl IX:s död fick hans släktingar tillåtelse att återbegrava kroppen i Ekebyborna kyrka, där han vilar tillsammans med sin hustru.

Hogenskild Bielke var en man av stora egenskaper men orolig, härsklysten och avundsam. Han var alltsedan konung Johans död personlig ovän till Karl IX, som å sin sida hyste stor farhåga för den sluge partimannen och vanligen hedrade honom med benämningarna »den listige räven»; och »gamle basilisken». Hans stora bok- (270 volymer) och handskriftssamling (16 volymer), finns delvis bevarad på universitetsbiblioteket i Uppsala, medan övriga delar tidigt skingrades till andra svenska bibliotek.

Bielke gifte sig 1569 på Hörningsholms slott med Anna Svantesdotter Sture, dotter till Svante Sture d.y. och Märta Eriksdotter Leijonhuvud, han blev änkling 1595. Hans barn var Ebba Bielke (Hogenskildsdotter) (1570-1618), Nils Bielke (Hogenskildsson) (1572-1575), Kerstin Bielke (Hogenskildsdotter) (1575- ), Svante Bielke (Hogenskildsson), Peder Bielke (Hogenskildsson) ( -1587) samt Sten Bielke (Hogenskildsson).

• Bielkeätten
• Rantzaus raid

• Bielke, Hogenskild Nilsson i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
• Svensk uppslagsbok. Malmö 1939