Sven Lübeck

Sven Edward Julius Lübeck, född 2 juni 1877, död 14 februari 1941, var en svensk vattenbyggnadsingenjör, ämbetsman, politiker (Allmänna valmansförbundet), riksdagsledamot 1915–1924. Kommunikationsminister 1923–1924 och socialminister 1928–1930. Landshövding i Gävleborgs län 1922–1941.

Lübeck, som var son till en sjökapten, blev student 1894. Han utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnad 1898, samma år inträdde han i Väg- och vattenbyggnadskåren. Han avancerade där till major 1920, och varifrån han tog avsked 1922. Redan 1899 blev han biträdande ingenjör vid J.G. Richerts konstruktionsbyrå, sedermera AB Vattenbyggnadsbyrån, han intog i detta företag en mycket framskjuten ställning. Han var i detta företag delägare från 1902, och från 1910 till 1922 som VD. Som konsulterande ingenjör specialiserade sig han på vattenkraftområdet. Lübeck torde ha medverkat till lösningen av de tekniska uppgifterna vid flertalet av Sveriges större vattenkraft- och vattenregleringsföretag. Han anlitades ofta för uppdrag vid utländska vattenkraftanläggningar, särskilt i Norge och Finland. Han var även en av initiativtagarna till bildande av Svenska vattenkraftföreningen, vars sekreterare han var från 1909 till 1922.

Åren 1915-24 var han högerrepresentant i Andra kammaren för Stockholms stad, var suppleant (1916-20, 1922), och ledamot (1921) av statsutskottet. Han var även ledamot av särskilt utskott (1918-19, 1922) och suppleant i utrikesnämnden (1922-23). Han gjorde sig starkt gällande, särskilt i näringspolitiska och tekniska frågor.

År 1922 utnämndes han till landshövding i Gävleborgs län, en befattning som han behöll fram till 1941. Under perioden 19 april 1923-18 oktober 1924 var han kommunikationsminister i Ernst Tryggers ministär. Han tog som sådan regeringsinitiativ bland annat i vägfrågan, samt lade även fram förslag om omorganisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet.

1928 blev han efter högerns valseger i andrakammarvalet 1928 socialminister. Som socialminister vägleddes han av åsikten att samarbete och samordning var nödvändig inom ramen för en fri ekonomi, dock med frihet för enskilda initiativ. En viktig politisk arbetsgärning var den av regeringen hållna arbetsfredskonferensen, under senhösten 1928 mellan fack och näringsliv. Han var regeringens representant vid denna arbetsfredskonferens. Den spelade en viktig roll för utvecklandet av den speciella "Saltsjöbadsandan" inom svensk arbetsmarknad. Den gav upphov till den så kallade arbetsfredsdelegationen som verkade fram till 1931. Han kunde också signera en lag om vård av sinnessjuka. Han misslyckades emellertid med att få en sjukförsäkringsproposition genom riksdagen. Denna motgång fick honom att överväga sin avgång ur regeringen, han övertalades dock av Lindman att stanna kvar.

Han var ledamot i kommittéerna för skyddande av konsumenters av elektrisk ström intressen (1911), för Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation (1914), kommissionen för ordnande av Stockholms bangårdsförhållanden (1915), vattenlagssakkunniga (1915), flottstationskommittén, vintersjöfartskommittén, kraft- och bränslesakkunniga, kommunikationsverkens lönekommitté, ostkustbanekommittén och kommittén för interskandinaviskt kraftutbyte samt ordförande i kommittén för Chalmers Tekniska instituts ombildning. Han var 1909-11 ordförande i Svenska Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst och 1912–14 i föreningen samt 1917–19 i Svenska konsulterande ingenjörers förening. Han var en bland initiativtagarna till bildande av såväl Sveriges tekniskt industriella skiljedomsinstitut som Svenska pansarbåtsföreningen.

Lübeck publicerade, bland annat i "Teknisk tidskrift" och Svenska vattenkraftföreningens "Meddelanden" ett stort antal uppsatser och avhandlingar samt skrev åtskilliga artiklar i Nordisk familjebok. Han blev ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1919.

Gift 1905 med Alma Maria Warfvinge 1905 med vilken han fick fyra barn.

• Svenskt Biografiskt Lexikon
• Lübeck, Sven Edvard Julius i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)