Jonas Hertman

Jonas Hertman, född 1755 i Norrbor, Bollnäs socken, Gävleborgs län, död 1804, var en svensk allmogemålare från Hälsingland.

Jonas Hertman var son till Anders Hertman och Sigrid Abrahamsdotter. Han gifte sig med Lisa Jansdotter och fick åtta barn.

Jonas Hertman målade inredningsmåleri i södra Hälsingland. Han målade landskapet Hälsingland, ljuset i Voxnans breda älvdal, sjöarna och de blå bergen.

Målningar av Jonas Hertman finns i Ovanåkers socken, Alfta socken, Bollnäs socken, Rengsjö socken och Mo socken med naivt återgivna bibliska motiv, allegorier, fåglar och djur samt "Ålderstrappan" med människans åldrar. Hertman var ungefär samtida med Hälsinglands allmogemålare från Delsbo, Gustaf Reuter (1699–1783), som bildade skola. Reuters mest namnkunniga elev var Erik "Snickarmålarn" Ersson (1730–1800). Gustaf Reuter var centralgestalten i det dekorativa måleriet kring Dellensjöarna, som växte fram vid 1700-talets mitt, med rötter i äldre tradition. Jonas Hertman visste hur han skulle dekorera ett rum enligt den tradition han själv var uppvuxen i och samtidigt tillföra sin konstnärliga begåvning och utbildning i borgerligt inredningsmåleri. Han blev en stormålare av första rang, han blev uppskattad och efterfrågad.

Måleriet i Bollnässtugan, flyttad 1892 till Skansen på Djurgården i Stockholm, är den enda av Jonas Hertmans interiörer som bevarats i sin helhet, men samma uttryck finns i hans bevarade inredningar i Hälsingland, bland annat i hembygdsgården Mårtes i Edsbyn, hembygdsbyn Västerby i Rengsjö och i de privata gårdar, där hans verk är sekundärt uppsatta.

"En Hertmaninredning bör ha förtjusat gårdsfolk och gäster i en tid av hårda levnadsvillkor och oroande religiösa väckelserörelser som herrnhutismen och pietismen," säger Maj-Britt Andersson, fil dr i konstvetenskap, i sin artikel i Sköna hem i Hälsingland. Hon fortsätter: "Bollnässtugan liksom Hertmans inredning i Schols i Näsbyn, Alfta, och en nu splittrad interiör från Växbo, Bollnäs, har djupt religiösa övertoner, men med glimten i ögat och stor charm."

Bollnässtugan var en av de första att flyttas till Skansen. Året var 1892 och i den finns inredningsmåleri signerat 1786 av Jonas Hertman. Stugan är en herrstugubyggning, det vill säga en byggnad för fest och högtid, från gården Knubbens i byn Herte, Bollnäs socken i Hälsingland, det landskap som har flest byggnader på Skansen. Det säger något om Hälsinglands högtstående byggnads- och inredningskultur. På 1700-talet var hälsingegårdarna som Bollnässtugan, låga, envåniga, knuttimrade och grå, men de började byggas på med fler våningar, rödfärgas och få tegel på taken. Inredningskonsten följde med. Bollnässtugans interiör är hårt restaurerad, men i sin helhet ger den ändå en god uppfattning om Hertmans inredningskonst. Han visste att hantera en rumssvit och enskilda rum efter dess funktion, rumslighet, gårdens helhetsintryck, ägarnas önskemål och sin egen uppfattning. I likhet med övriga hälsingska allmogemålare dekorerade han hela interiörer, väggar, tak, möbler, mindre föremål, förstukvistar och körredskap, efter ett estetiskt koncept.

Bollnässtugan har parstuguplan med vardagsstuga och helgdagsstuga på var sida om farstu och farstukammare samt framkammare. Alla rum är dekorerade, vilket är vanligt i Hälsingland, både i rika och fattiga gårdar. Stormålarna och storsnickarna var ofta obesuttna, de ägde inte egen mark. Däremot ägde de sina hus, mindre men inte sämre byggda och inredda än böndernas gårdar. Frånvaron av adel, slott och herresäten norr om Dalälven gav en relativt svag social skiktning där mentalitet, normer, tycke och smak omfattade alla på landsbygden. Prästen, länsman och höga militärer var socknarnas högreståndspersoner, men deras gårdar fick svagt inflytande på allmogens egna vältraderade byggnads- och inredningskultur. Influenser från andra samhällsskikt och städerna anammades och omformades bara om de tillförde något nytt och anslående som passade traditionen, socknen och det redan givna.

Taken dekorerades med praktfulla kransar och ramverk, så kallade takrosor eller takrosetter. I en frodig krans nu i Rengsjö hembygdsby skrev Jonas Hertman ett citat ur Psaltaren: Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som därpå bygga. Citatet påminner dels om den djupa religiositeten i socknarna, dels om hälsingarnas idoga byggande och sinne för arkitektur och heminredning. Taket har bevarats från en riven inredning och fått en sekundär placering, vilket är vanligt i Hälsingegårdarna.

Jonas Hertman målade ofta med limfärg på linneväv, lätt att sätta upp och ta ner vid ombyggnader och flyttning av hus. En inredning med kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och kejsar Augustus som nu finns i gården Pell Pers i Alfta har flyttats dit i tredje led från två andra gårdar. Detta säger något om inredningsmåleriets stora betydelse som socken- och kulturmarkör. Rivna inredningar har sparats eller gått vidare i släkten, till vänner och bekanta. I Bollnässtugan målade Hertman dock direkt på slätbilade timmerväggar. En målning i Mo visar en jaktscen, efter samma förlaga som använts i en rumsdekoration i Bondeska palatset i Stockholm. Hertman ägde en samling borgerliga bilder som han inkorporerade i allmogemåleriets motivrepertoar. Mårtes i Edsbyn kunde på så sätt dekoreras med en scen från Venedig, en vinskörd på kontinenten, en gosse som blåser såpbubblor sittande på en dödskalle vid ett bananträd kallat bambusbaum, parställda apekatter vid Voxnan med blå berg i bakgrunden, tillsammans med en årstidssvit och Marie bebådelse.

En på 1700-talet vanlig pastoral idyll med ett glatt musicerande och flirtande herrskap under ett träd målade han i åtminstone två gårdar i Alfta. Ett och samma motiv kunde användas i flera gårdar, som jaktscenen med ett ridande herrskap som återfinns i två gårdar i Mo och Bollnäs. Färgskalan varierade. Mårtes inredning går i blått, Schols i Näsbyn i jordfärger åt ljusrött. Utmärkande för Hertman är dels hantunnare i Bollnäs, Mo ochTrönö. I Alftas storgårdar som Lars Nils i Önneberg, Schols i Näsbyn, Schols i Grängsbo och i Mårtes, Espes, Hörd Pers med flera i Ovanåkers socken krävde rummens större proportioner med mer väggutrymme stora bildfält och yvigare takdekorationer i grälla färger med svarta konturer, dels förträffliga färgbehandling, ett exempel är de rosaröda fluffiga molnen med nyanserad gråskala, dels hans blommor, fåglar, insekter och ornamentik. Han kan synas ojämn med sina grova knotiga gestalter i Voxnadalen, Arbrå och Rengsjö.

Jonas Hertmans interiörer är vackra, högtidliga, inbjudande, festliga och roliga. Där finns profana och religiösa motiv, samhällskritik, humor och allvar, allmoge och herrskap om vartannat. Vid tillfälle gav han sig hän med all sin lust och skärpa. I Schols i Näsbyn finns en jaktscen där han visar sin fulla kapacitet. Jägaren håller ett säkert grepp om bössan i en hälsingeskog om hösten. Koncentrerat siktar han på en hjort, inte en älg, utan en för 1700-talets hälsingar exotiskhjort, som skräckslagen sveper undan i skogen. När Hertman är i sitt esse står han inte stadsmålare med mästarprov och burskap efter. Schatteringar, skuggningar, perspektiv och bilddjup kvalificerar honom som utbildad hos en stadsmålare, men hos vem, var och hur länge vet vi inte. Målarna bistods av familj, släkt och vänner vid uppdrag i gårdar och kyrkor.

Enligt muntlig tradition målade Jonas Hertman med sin hustru Lisa Jonsdotter. Likaså bör hans bröder Erik och Abraham samt barnen ha varit behjälpliga. Skönheten i en Hertmaninredning ligger i den personliga stilen, i glädjen att måla, charmen, kreativiteten och vildheten, men också i en sorg över att han hade en för begränsad arena. Jonas Hertman hade potential att vidareutbilda sig vid Konstakademien, som de samtida bondpojkarna och artisterna, såsom östgöten Pehr Hörberg och hälsingen Jonas Åkerström. Kanske till och med i Florens, som Mårten Andersson. Istället har vi honom som stormålare i Hälsingland. Smidigare än någon annan allmogemålare lyckades han finna en helt egen och vinnande stil i balans mellan allmogens estetik i södra Hälsinglands socknar och den borgerliga bildade smaken i barock och rokoko. Han gjorde det med klang, saga och poesi.

Jonas Hertman finns representerad i Mårtes Edsbyns hembygdsgård och i Hälsinglands museum i Hudiksvall.

Sommaren 2012 skrevs sju hälsingegårdar in på unescos världsarvslista under namnet "Decorated farmhouses of Hälsingland". Hälsingegårdarna blev därmed Sveriges femtonde världsarv och utnämningen baseras på hälsingegårdarnas tradition av rikt dekorerade rum för livets största högtider. Gården Gästgivars är en av de sju timrade gårdar som ingår i detta världsarv. De sju gårdarna fördelar sig så här: Ljusdal 3 gårdar, Bollnäs 1 gård, Ovanåker 2 gårdar och Söderhamn 1 gård. Gårdarna representerar en byggnadstradition med stora och rikt utformade och dekorerade hus som växte fram på 1800-talets landsbygd. Målningarna i dessa gårdar är en blandning av folkkonst samt barock och rokoko och utgör den sista blomningen i en lång kulturell tradition.

1. ^ Ancestry.co.uk, Jonas Hertman.
2. ^ [ ] Byggnadsvårdsföreningen, Bebyggelsehistoria, Sköna hem i Hälsingland, ur Byggnadskultur nr 4/2010. Författare: Maj-Britt Andersson. Arkiverad 2 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
3. ^ Gefle Dagblad, Byggnadskultur om skönhet, Publicerad 2011-01-17.

• Byggnadsvårdsföreningen, Bebyggelsehistoria, Sköna hem i Hälsingland, ur Byggnadskultur nr 4/2010. Författare: Maj-Britt Andersson. Maj-Britt Andersson är fil dr i konstvetenskap. Hon är forskare och universitetslektor med hälsingegårdarna som ett specialområde.