Hans Peter Duurloo

Hans Peter Duurloo, född 8 december 1816 i byn Boeslunde mellan Korsør och Skælskør, död 28 september 1892 på Frederiksberg, var en dansk skolman.

Duurloo var son till en lantman, John Duurloo, som tillhörde en holländsk familj, som i flera släktled hade ägt plantager på St. Croix i Danska Västindien. Han blev student på Frederiksborg skole 1835 och teologie kandidat 1845. Genom att undervisa i skolor och som privatlärare fick han förkärlek for läraryrket och övergav prästbanan. De första åren undervisade han endast barn utan funktionsnedsättningar, men i på våren 1850 blev han lärare vid den av sedermera prästen Valdemar Dahlerup i Köpenhamn stiftade dövstumskolan baserad på talmetoden, och några månader senare föreståndare för skolan. Duurloo lyckades att med talmetoden undervisa döva barn tillsammans med talande fram till konfirmationsåldern, och därigenom fick denna metod säkert fäste i Danmark. Han försökte även att undervisa de barn med utvecklingsstörning, som ibland sändes till skolan, och gjorde sig genom litteraturen närmare bekant med dessa barns behandling i utlandet.

Då tjänsten som föreståndare för den på Gamle Bakkehus upprättade "idiotanstalten" (öppnad 15 november 1855), blev ledig vid J. R. Hübertz död 1 december samma år, fick Duurloo denna tjänst och överlät dövstumskolan till Johan Keller. Genom talrika resor i utlandet följde Duurloo utvecklingen beträffande undervisning av barn med utvecklingsstörning och under hans ledning växte anstalten avsevärt. Han fick professorstitel 1876 och avgick med pension 1887.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Dansk Biografisk Leksikon, Duurloo, Hans Peter, 1887–1905.