Erik Nordenson

Erik Jonas Nordenson, född den 2 juli 1805 i Lockne socken, Jämtland, död den 2 juli 1887 i Munktorp, var en svensk präst, far till medicinaren Erik Nordenson.

Nordenson blev student i Uppsala 1827, prästvigd 1829 och filosofie magister (primus) 1833. Han anställdes sistnämnda år som lärare vid Hillska skolan på Barnängen och verkade 1834–1847 som lärare (från och med 1839 som huvudlärare i kristendom och grekiska) vid Nya elementarskolan i Stockholm.

År 1845 utnämndes Nordenson till ordinarie hovpredikant och pastor i hovförsamlingen, fick tillika fullmakt på Lovö pastorat samt antogs 1846 till konfessionarius vid det hovet. År 1849 befordrades han till överhovpredikant och preses i hovkonsistoriet, utnämndes 1859 till kyrkoherde i Munktorps församling av Västerås stift och fungerade 1862–1878 som kontraktsprost. År 1863 fick han på begäran avsked från överhovpredikantsbefattningen.

År 1860 utnämndes Nordenson till teologie doktor. I sin filosofie kandidatexamen (1832) erhöll han det högsta betygantal, som veterligen givits i den så kallade "gamla graden", nämligen 37 betyg (det erforderliga antalet var 12). Han var högt uppburen som predikant och utgav Predikningar (3 delar, 1845—48, senare delvis omtryckt i ny upplaga).

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordenson, 1. Erik Jonas, 1904–1926.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordenson, 1. Erik Jonas, 1904–1926.