Erik Anders Rosenius

Erik Anders (Anton) Rosenius, född den 19 augusti 1814 i Nysätra socken, Västerbottens län, död den 31 maj 1866 i Stockholm, var en svensk präst. Han var bror till Carl Olof och Martin Gabriel Rosenius.

Efter studier i Umeå och Härnösand blev Rosenius student vid Uppsala universitet 1841. Han prästvigdes 1842 och blev nådårspredikant i Burträsks församling. Efter tjänstgöring som pastorsadjunkt i Sävars församling från 1844 blev Rosenius 1848 brukspredikant i Robertsfors, som då tillhörde Bygdeå församling. Där utförde han huvuddelen av sin prästerliga livsgärning. Efter att ha avlagt pastoralexamen 1858 kallades Rosenius till extra ordinarie hovpredikant 1861. Samma år förordnades han till folkskoleinspektör i norra delen av det då ännu odelade Härnösands stift och utnämndes till kyrkoherde i Överkalix församling med tillträde 1864. Rosenius deltog i riksdagen 1865–1866 som representant för prästerskapet i stiftet. Där drabbades han den 27 maj 1866 av ett slaganfall under en predikan i Maria Magdalena kyrka och avled några dagar senare. Rosenius vilar på Burträsks kyrkogård. Han var känd som en framstående predikant och författade även tillfällighetsdikter i stor mängd, av vilka de flesta förblev otryckta. Från trycket utkom några skrivna med anledning av Holmsunds kapells invigning, publicerade i Umebladet, (1863) och Fältjägarens sång (1864).

• Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne – Bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stift utbrytning (fjärde delen, 1926)

Noter